Vi vill nu meddela alla i familjen att Victor flyttar till sin mamma. Han har varit frivilligt placerad hela tiden och därför bestämmer hon helt och fullt vad dom är bäst för honom.
Vi har gjort vad vi kan för honom nu, och hoppas att hans nya liv blir bra. Vi vill också att ni ska veta att vi avböjt vidare samarbete som kontaktfamilj, vilket han troligen kommer att behöva.
Ni vet alla vad han betyder för oss och det kommer naturligtvis också att bli väldigt tomt. Några av er kommer förstås att vara hans syskon för all framtid så i sinom tid kommer vi väl ha någon form av kontakt. Vi älskar dig, Vicke! Var rädd om dig!
Även Filip "överväger" att flytta dit, men där är förmodligen inte sista ordet sagt ännu. Vi låter honom fundera lite och skaffa sig ett perspektiv på vad en flytt betyder. Det känns i nuläget vansinnigt överilat och omoget, men eftersom han bara är 14 behöver han kanske lite tid. Han lär väl kontakta oss när han vill lämna ett besked.
Hur det än blir kommer vi att luta oss tillbaka och blicka fram mot ett nytt liv... Se framåt i stället för bakåt, och glömma allt det jobbiga som varit.
1 kommentar:
Det har inte varit lätt för någon i vår familj efter allt som har hänt. Angående mina småsyskon är det ett beslut som togs pga av alla omständigheter. Jag fick reda på detta igår, och det tog mig hårt att ni inte vill stå bakom mina syskons rygg, stötta och finnas till. Victor är som en son för er, likaså Filip och det går inte att vända ryggen till så fina barn/syskon. Egentligen går det inte att vända ryggen till något barn, för det är dem som betyder mest i sitt liv. Det är något man skulle kunna döda för. Jag är trött på att ligga och gråta mig till sömns om kvällarna, vilket jag har gjort ett par månader nu. Jag saknar min pappa så oerhört mycket så det gör ont i mig. Jag saknar även Dig Maria. Det har hänt så jävla mycket skit pga av oklarheter och missförstånd som har förstört en hel familj, en familj som faktiskt bestod av 11 hela individer som älskade varandra till grund och botten. I allas ögon är allt detta mitt fel, men jag tänker inte ta åt mig av det för vi alla vet i grund o botten hur allt började. Detta är allas fel och vi alla har betett och riktigt omoget allihopa. Jag orkar inte längre stå på benen och jag vill säga att jag ger upp kampen nu. Kampen mot ett bra liv, en normal vardag. Jag Älskar er alla. / Anna
Skicka en kommentar