De för oss, nya bekantskaperna, Amandas familj, var även de varma och mänskliga. Vilyas präst, Elisabeth, var fantastisk och verkligen engagerad. Blommor i rosa, vitt, rött och orange, kramdjur av alla de slag, omgav den lilla vita kistan.
Själva akten i kyrkan var kort men vacker. Prästen talade mycket klokt om hur Vilya nu fått komma till tryggheten hos Gud, men också om att vi aldrig ska tala om att glömma och gå vidare. Istället ska vi bevara minnet av Vilya och detta minne kommer med tidens gång att byta skepnad. Från det fruktansvärt svåra och ömmande sår som just nu känns ohyggligt påtagligt och akut gör ont, till en följeslagare som kommer att följa oss, och framför allt Robin och Amanda längs hela livet. Aldrig glömma. Alltid minnas.
Det finns en mening med allt, men just en sådan här dag har vi svårt att urskilja denna mening. När så Vilyas farfar tillsammans med Amandas Gudfar, bar henne ut till den väntande bilen kändes det som om jag skulle gå sönder. För Vilya som aldrig fick vara det barn i vår värld som alla hoppats, för Amanda och Robin som på några dagar berövats sitt barn och alla drömmar om sitt nya liv som hennes föräldrar. För Kjell som hade blivit den bästa av farfäder och som så gärna ville vara Vilyas farfar.
Som så gärna ville skydda sin lilla Robin från allt ont.
Själva gravsättningen skedde i Solna på Norra Kyrkogården i en fuktig snålblåst och en kyla som skar genom märg och ben. Även om solen lyst varmt på oss hade vi nog frusit för det känns fruktansvär att se den lilla, lilla kistan sänkas ner i den lilla, lilla graven. Nu fick Vilya mycket kärlek, varma tankar och många tårar, tillsammans med alla fina blommor och kramdjur med sig på vägen...
Om man ska klara sig i livet måste man lära sig konsten att acceptera. Vissa händelser är svårare än andra att acceptera och förhålla sig till. Det här är en av dessa.
Sov gott kära lilla Vilya.
